Minas Värld

 

Huvudvärk, humörsvängningar, total ilska, enorm trötthet och avsaknad av vilja att kliva upp ur sängen.
Äsch, det går säkert över snart. Bara jag får sova.

Men när kroppen har viskat i ett år blir den oftast förbannad.

Den börjar skrika...

 

Lusten att umgås med andra människor försvinner.

Allt känns jobbigt. Inget är bra. Jag är värdelös.

Huvudet bankar, synen flimrar, hjärtklappningarna avlöser varandra.

Andningen blir tyngre och det känns som att hjärtinfarkten är nära.

På något vis kommer man ändå upp ur sängen, klär på sig, lämnar barn i skolan och anländer till jobbet utan att veta hur man har kommit dit. 

 

Blir man inte rädd då?

Kanske, men det fastnar i en gegga av tankar och ältande.

Vad ska alla tro om mig om jag inte vill umgås med dem?

- Du som alltid ser så glad ut.

Gissa hur många gånger jag har hört det.

Fasaden är en mur och ingen ska få se när jag håller på att bryta sönder och samman.

 

När kroppen inte orkar skrika längre finns det inget annat kvar att göra.

Den vrålar...

Vrålet sprider sig i hela kroppen och till slut börjar den stänga av.

Orken tar slut och det finns oftast ingenting kvar.

Vad ska man göra då?

Det finns inte många alternativ.

Huvudet håller på att sprängas, rygg och axlar värker, det känns som att hjärtinfarkten är nära, du tror att du får en hjärnblödning och att allt är slut.

 

Är det nu jag dör?

Nej, som tur är.

Men det blir en lång och krokig väg tillbaka.

Vissa dagar går det upp och vissa dagar går det fort utför.

Min har varit lång och har inte tagit slut ännu.

Jag har tömt kroppen på alla reserver och energin tog helt slut.

Jag kommer aldrig att bli samma människa igen, på gott och ont.

 

Jag har fått börja om och hade jag bara lyssnat på kroppen när den viskade STOPP.

Då hade jag sluppit allt detta.

Ingen tackar en när orken är slut.

Låt kroppen viska men lyssna på den.

Den är oerhört ärlig och du kommer tacka den om du slipper hamna i en utmattning.

Låt den aldrig vråla...

Det blir så mycket jobbigare då.