Du vet att du är en vanemänniska när...
... du har druckit morgonkaffet utan att veta om det
... du alltid går samma väg till affären även om det finns många andra att välja på
... du alltid äter pannkakor på en torsdag och skulle inte kunna tänka dig något annat
... måste alltid sitta i samma hörn i soffan
... måste ta på dig vänsterskon först annars blir hela dagen förstörd
Vill man leva livet efter ett visst mönster?
Vissa kanske vill det men vad händer då med spänningen?
Kan man inte bara tänka utanför boxen, kanske får man uppleva något fantastiskt.
Kan man inte bara tänka utanför boxen, kanske får man uppleva något fantastiskt.
Den största risken är att man alltid gör som man alltid gjort och så missar du en massa roliga saker.
För er som har sett filmen "Click" med Adam Sandler vet precis vad jag menar.
En amerikansk komedi i sann Adam Sandler anda men det finns ett budskap.
Ett budskap alla borde förstå.
Filmen handlar om Michael som lever ett stressigt liv.
Han får en universal fjärrkontroll som kan pausa och spola fram tiden.
Men det finns en biverkning.
Livet går bara snabbare och snabbare.
Saker han spolat förbi kommer för all framtid att spolar förbi.
Trevlig middagar med föräldrarna, barnens kalas, jobbiga möten på jobbet och så mycket mer.
Nu kanske många tänker att detta är bara svammel, det finns ingen sådan fjärrkontroll.
Det stämmer!
Men det kan liknas med vår egen inbyggda "fjärrkontroll". Eller autopiloten som man kan kalla den.
Vem har inte haft känslan under barnens barnkalas, med en massa skrikiga barn, tänkt att det ska bli skönt när det är över.
Allt detta tjatande om att plocka upp efter sig, ändlösa diskussioner med trotsiga barn, inställda planer för att barnen blir sjuka, alla dessa måsten och uppoffringar.
Kan man inte bara få vara i fred.
Kan man inte bara få vara i fred.
Jag har levt med autopiloten på.
Det fungerar men det ger ingen glädje.
Tiden går och helt plötsligt kan man vakna upp en dag
och undra vart tiden tagit vägen.
Barnen är stora, åren har passerat och man har missat så mycket.
Det var ändå ganska mysigt det där barnkalaset.
Visst barnen skrek och förde liv men glädjen fanns där. Den sanna glädjen.
De där diskussionerna med barnen kanske bara bevisade att man uppfostrat dem bra.
Att de kan bli bra vuxna som klarar sig själva.
Vill jag verkligen slippa det?
Stanna upp!
Se dig omkring!
Livet pågår hela tiden och om vi lever på "autopiloten" missar vi allt.
Visst vill jag inte se mina barn gråta men jag är gärna dem som tröstar dem.
Jag vill inte skälla på barnen men det får dem att lära sig något.
Jag vill inte handla, skjutsa barn, gå på föräldramöten och tvätta.
Men det är en del av livet. Att göra tråkiga saker får mig att uppskatta
de roliga sakerna ännu mer.
Tänk på det.
"Njuta av livet, det pågår nu"
skriven
Intressant och tänkvärt inlägg!