Stolt är bara förnamnet
Årets första tävling avslutad.
Även om inte resultatet var som hon hade önskat är jag stolt.
Tänk vad jag får vara med om bara för att jag är hennes mamma.
Håret var fixat och låg perfekt.
Lockarna ringlade sig längs med ryggen och spraymolnet låg som en dimma.
Dräkten satt som ett skinn och sminket glittrade.
En perfekt dag för tävling.
Men det fanns ett problem.
Nervositeten!
Den ständigt återkommande nerven som irriterar.
Den resulterar i irritation, frustration och en osalighet som är svår att få bukt på.
Men det hjälper...
Mer och mer taggade hon till och på vägen till tävlingen var hon nästan helt tyst.
Hon mötte upp laget och sedan försvann hon.
När hon två timmar senare klev ut på mattan tillsammans med laget strålade hon.
Alla strålade, det såg ut som det var den lyckligaste dagen i hela deras liv.
Underbart!
När jag sedan satt där efter deras 2:30 på mattan hade jag tårar i ögonen.
Jag var imponerad, rörd och oerhört stolt.
Vilka tjejer, vilket ös och grymt presterat.
Det som på träningen har varit si sådär satt perfekt.
Sedan kom nästa nervositet.
Hur skulle det gå?
Det var tuff konkurrens och det blev en tredje plats.
Men med bronsmedaljen runt halsen var de ändå inte nöjda.
Vinnarskallar som de är hela högen hade de självklart velat ha guldmedaljen.
Nu är det bara att fortsätta kämpa.
Köra stenhårt på träningarna och bli ännu bättre.
Tagga till ordentligt så kanske de står där med guldmedaljen runt halsen nästa gång.
Det ryser i hela kroppen när jag tänker på det.
Värsta grymma tjejerna.
